En vanlig dag i UNHCR-kampen

Lång text och inga bilder tyvärr...


Vaknar vid sextiden av att tupporkestern drar igång. Känns lite kyligt faktiskt så jag drar igen dragkedjan och somnar om. Eller ligger väl snarare och lyssnar på alla ljud. Någon som hugger, en ko som brölar, faktiskt ett jetplan som drar förbi. Vid sjutiden börjar det ljusna så det är väl dags att gå upp. Tar malariatabletten och ställer mig i dasskön. Sen loggar jag in och kollar att systemet funkar. Sätter mig i samlingshyffan och vid kvart i åtta trillar folket in som har flyttat till det nya compoundet på UNMISS-området. En festlig iaktagelse är att alla lämnar sina prylar här utan att bekymra sig för att nåfon ska "låna" dem. Laddare, datorer, verktyg och vatten ligger utspridda överallt men inget verkar få fötter ändå.

Framåt åtta har de flesta anlänt. Säkerhetschefen Bogdan slår på TV:n och kollar nyheterna. Stor bilkrasch i snöyran i USA känns inte så hett... Strax efter åtta är det morgonsamling. Alla runt bordet rapporterar vad som är på gång. Största projektet är att ett av lägren måste flyttas eftersom det troligen blir omöjligt att sig dit när regnperioden börjar (som tydligen inleds med översvämningar från regnen i Etiopien följt av regn här). Utmaningen är att man samtidigt som man försöker övertyga folk att flytta måste planera för det nya lägret. Igår hittade man ett bra område och gjorde upp med den lokala ledningen. Men nu måste det ordnas borrigg från en 150 meter djup brunn och det måste byggas flera kilometer väg. Så man jobbar på två fronter samtidigt: Man förbereder lägret och man försöker övertyga folk att flytta dit, till ett läger som ännu inte finns. Och det vet folk så nu försöker man locka dem genom att visa hur bra lägret kommer att bli, men utan om att hota med att om de inte flyttar kommer man inte kunna hjälpa dem under regnperioden.

Andra akuta problem är förarbrist och att se över vilka lokalanställda man har, hur mycket de ska jobba och när de ska jobba. Och vem som ska städa toaletterna.

Sen var det dags för generatorskifte. Vi har två dieselgeneratorer som går tolv timmar i taget. Vid varje skifte tar jag ner Wider (accesskontroll) och Nosaco (satellitmottagaren), sedan skiftar vi och sen drar jag igång allt igen. Än så länge har det funkat varje gång.

En person från Relief International får syn på mig och säger att "internet is not working" och jag förklrar det här med generatorbytet. Men när han säger att det slutade fungera kvällen innan tar jag en titt. Det visar sig att hans provperiod har gått ut och jag genererar en voucher åt honom och skruvar upp tiden så att den ska räcka hela tiden han är här.

Sen lägrar sig lugnet över "huvudkontoret". Bara jag, Acacio (site manager), Gordana (admin), Bogdan (säkerhetschefen) och en användare sitter här. Jag passar på att göra mig en espresso, den första hittills. Det har gått några dagar så jag börjar våga tära lite på lyxförrådet! På bygatan utanför rullar stora röda dammoln. Efter fikat tar jag mig an en restuppgift från gårdagens köksbygge och fäster väggen med ett par jordspett.Sen sätter jag mig och pluggar på lite om systemet och kikar på olika sorters rapporter man kan ta ut. Märkligt vad sakta hjärnan snurrar i värmen, Jag har försökt knåpa ihop nya konfigureringsfiler och har skickat dem till några kloka gubbar hemma i svalkan. Får jag ingen respons därifrån ger jag mig nog inte på att konfigurera om systemet bara för att göra det mer likt de andra. "If it ain't broken, don't fix it".

Nu börjar det komma matos från köket, luktar gott! Undrar vad det blir, köttstuvning med ris kanske? Det har det varit varje dag sen jag kom hit, men i Juba fanns även bönor och något stuvat grönt som tillbehör. Fast med helpension för 40:- om dan ska man kanske inte klaga. Då ingår fri tillgång till dricksvatten som kommer i dunkar med inbyggt filter från en djupborrad brunn. Har druckit det i två dar nu och det verkar funka.

Det har trillat in lite mer folk nu, 13 användare i systemet.Lunchen blir lite sen och folk gör inte många knop i värmen. Inte jag heller får jag erkänna. Kaffet är slut för andra dagen i rad så jag donerar min burk till det gemensamma hushållet och lägger till en påse kakor. Någon har lyckats handla mango och delar ut varsin nyskalad kylskåpskall. Mums! Utan Gordanas frukttillskott skulle vi nog får skörbjugg hela bunten. Eftermiddagen går sakta framåt. Jag har labbat lite med hur man ansluter sig till de olika burkarna och gjort ett delat en beskrivning av det i dropboxen. Den ena vill inte riktigt bli ansluten till lokalt så jag har labbat lite med olika inställningar och programvaror (TCP Net View verkar bra men hittar inget den heller. Kanske för att burken ligger på VLAN 109? Den ger mig en IP-adress men jag hittar inte dess egen IP.)

Nu är klockan fyra och allt är lungt, bara jag och en person från en NGO som sysslar med de-mining är är här. Han berättade just att området delvis ligger på mark som är klassad som minfält. Han pekade ut ett träd strax utanför staketet och sa att där hittade vi en stridsvagnsmina. Men tydligen har man inte hittat några fler sedan dess. Inte ens vi igår när vi grävde stolpar för köket...

Annars har eftermiddagen mest bestått av montering av en basstation för Thyraya (satellittelefoner). Nu kan man ringa till och från telefonen med en riktig lur och en skaplig riktantenn på taket. Telefonen har inbyggd GPS och genom att SMS:a sin positition till Thuraya får man veta vilken riktning och lutning antennen ska ha. Fiffigt! Såg samtidigt att vi befinner oss på nästan 500 meters höjd. Även det här jobbet gick att klara med min nya Leatherman, fiffig grej det där!

Svårt men namn här förresten, här finns folk från alla hörn på jorden. Påfallande många från fd östblocket. Jag är inge vidare på att lära mig namn men försöker lära mig en om dan i alla fall. Själv går jag allmänt under benämningen "Mr ICT" eller i bästa fall "Andre".

Tur att jag tog med lite energy bars och annat plock för maten är visserligen ganska ok men mattiderna är rätt varierande. Nu är klockan halv sex och än har jag inte sett till någon aktivitet i köket. Jag föräter därför en peanut/cranberry bar för att inte hungra ihjäl, vid lunch var det nära... Hon som har skött logistiken så här långt är borta idag och han som ska ta över senare i veckan har inte riktigt kommit in i rollen än.

Sa jag att det påminner rätt mycket om scoutläger förresten? Nu eldar grannarna plastsopor...

Nu är klockan halv åtta och alla har kommit tillbaka från ett specialuppdrag. Jag var kvar här som husvakt. Tydligen har de något stort möte imorgon som de har förberett ett par dagar nu. Blir tydligen ingen gemensam middag idag så jag har lagat mig en påse MRE, Maguska grejer det där, man hlägger en matpåse i en värmepåse och häller i en tredje påse och vips så börjar det koka,


Under tiden pratade jag med en kille från RI. Man räknar med att 3-4000 nya flyktingar ska anlända om ett par dagar och hans jobb är att se till att det finns tält att dela ut till alla. Han beskrev läget i det närmsta flyktinglägret Doro och det låter precis som det man värsta man har sett på TV. Trots att de får mat, vatten och sjukvård här är de i så dåligt skick när de kommer att många inte klarar sig ändå. Får se om jag lyckas ta mig ut i ett läger någon gång, det vore väl trots allt lärorikt att se det med egna ögon. Logistikern från RI förklarade spontant hur mycket lättare hans jobb hade blivit nu med internet så att han kunde kommunicera med folk med email.


Efter maten blir det kvällsdusch. Har försökt att få tag på en egen duschhink men de har inte löst sig en. Men jag har räknat ut att två 1.5-litersflaskor borde räcka. Då vet man ju precis hur mycket man har kvar att skölja ur tvålen med om inte annat. Ikväll är det nog bara 35 grader men att gå och lägga sig utan dusch känns ändå inte riktigt lockande.

Sen blir det godnatt.