Romsdalseggen 10:e juli 2013

Sista dagen i Norge gav vi oss på "Romsdalseggen". En ganska nyöppnad rutt precis vid Åndalsnes där dalarna med Trollvegga och Trollstigen möter havet. Inte så höga berg men 1200 meter precis vid havet blir ändå ganska maffigt. Men såg det inte lite brant ut på sina ställen?

Birgitta hade ont i knät och körde oss in i Vengedalen så att vi kunde starta på 400 meters höjd och sedan följa hela eggen ner till Åndalsnes. Efter 500 höjdmeters knogande i slipprig lervälling kom vi till ett vägskäl. Skulle vi ta normalturen eller familjeturen? Det blev normalrutten som ledde 300 höjdmeter ytterligare rakt uppför en stenig bergssida.

Väl uppe öppnade sig plötsligt utsikten. Nu var vi på "egga".

Somliga måste förståss sätta sig på ett uthängande klippblock och dingla med fötterna över dalen tusen meter längre ner...

... medan andra mest satt och längtade efter att molnen skulle släppa över Trollväggen, Europas högsta vertikala klippvägg.

Efter att ha skrivit i gästboken fortsatte vi upp mot toppen.

Som vanligt var det flera små bergsryggar innan man nådde toppen. Först kravla uppför på ena sidan (notera barnen som skuttar omkring obekymrat vid stupet!) ...

... och sedan ner på den andra

 Hela tiden med stigen onödigt nära stupet. Tur att det var lite molnigt där det var som värst ;-)

 Så bröt vi plötsligt igenom molnen och fjorden låg knallblå nedanför.

Hela gänget efter avklarad eggvandring, inklusive hjälptruppen. Bara 10 km att gå men först 800 höjdmeter upp och sedan 1200 meter ner igen gjorde det rätt slitigt.

Läs mer om Romdalsegga på http://ut.no/tur/romsdalseggen-normal. Väl värd en vandring men räkna med att tidsuppskattningen bygger på norsk standard. Vi hade att göra i 7 timmar.

Naturligtvis fanns det annat fint i Norge också. Här en tur till Glittertinden.

Med en lång skön siesta nedanför toppen (för oss som inte gick ända upp)

 Vackra blommor fanns det också

Och fjordar

Back to civilization

(Utdrag ur ett inlägg för Ericsson Response-bloggen, orkar inte översätta.)
Just arrived to Malakal after almost two weeks in Maban. Someone said the other day that "Maban is as deep into the field as it gets". There was no running water, no electricity (except for the fortunate ones that have generators), you stay in a tent, you shower with a bucket, the food is cooked over open fire and there are chicken, pigs, dogs and goats all over the place. Compared to this Malakal feels almost civilized although you live in a military bunkhouse. This afternoon I have cleaned dust and mud and you-don't-want-to-know-what from my shoes, spent half an hour in the shower, turned the AC way down low and just relaxed. And started to long back to Maban... Why? Because it's a quite countryside village, because of the people I worked with and because it's an easy life where every day are more or less the same. So how was it compared to what I expected? It was hotter and dustier but a lot  fewer insects than expected. And a lot calmer and safer. The different UN agencies and NGO worked really well together. And the refuge camps were a lot less well organized and, how shall I put this, more uplifting than depressing to visit.

A frequent guest at the internet café

 The UNHCR camp in Maban

Sunrise the last morning in Maban

Airport Terminal in Maban

  The bunkhouse in Malakal

Mera musiklekis

Lite fler bilder från Rädda Barnens musiklekis i flyktinglägret Doro. Det hela drivs som sagt av två personer som planerar upp det hela och utbildar volontärer för genomförandet. Och då pratar vi inte om folk utifrån utan om andra flyktingar. De hade ju ett liv hemma också och har förståss alla möjliga yrken inklusive lärare.

Syftet med deras arbete är inte *bara* sång och musik utan att få en förevändning att träffa barnen regelbundet och upptäcka om någon blir sjuk eller så. Dessutom får de lite koll på ungarna inför en kommande skolstart, än så länge har inga skolor startats.

Eländes elände eller?

Flyktingläger, smaka på ordet. Vilka bilder dyker upp i huvudet? Svältande, trasiga, fattiga stackars människor. Stank, flugor och elände. Eller en oas där man äntligen kan andas ut efter att ha utsatts för krig eller förföljelse? Visserligen efter att ha lämnat allt man äger och gått till fots i flera veckor till ett främmande land men nu faktiskt äntligen kan slå sig ner i lugn och ro tillsammans med folk hemifrån, där det finns vatten, avlopp och mat.

Kanske fick jag en alltför idyllisk bild av en kort visit en bra dag men flyktinglägret Doro med 44.979 personer på två gånger två kilometer beläget ett par mil från gränsen till Sudan kändes som en rätt ok plats. Mer eller mindre som en skog full med enkla hyddor eller skjul utspridda eller samlade i små byar. Tält får bara de som är extra utsatta. Man har varit noga med att ta med klanledarna i alla beslut. Folk verkar aktiva och barnen kutar runt och busar. Det var i alla fall vad jag såg och vad jag minns därifrån. Kolla på bilderna och bedöm själva.

Brunnarna är den stora samlingspunkten förståss.

Få se få se, kom jag med på bilden?

Precis utanför lägret finns World Food Programs matförråd. Det har varit tomt i flera veckor men nu börjar det fyllas. Ytterligare 200 lastbilar lär vara på väg för förråden måste räcka hela regnperioden (april till november).

Doro

Igår fick jag chans att åka ett varv genom Doro-lägret. Syftet var att undersöka hur mycket det hade vuxit sedan sist. De kallar det en "organic camp" som har fått organisera sig själv utan alltför mycket styrning. Man har helt enkelt låtig stammar och klanledare bestämma hur området ska fördelas. Men det har förståss gjort att det växer lite okontrollerat och att en del som inte känner till området slår sig ner på olämpliga platser (i svackor som kommer svämmas över, alltför nära landningsbanan, på lokalbefolkningens mark, etc.).

På det hela taget såg det ganska ok ut, folk verkade glada och barnen busade omkring. Men torftigt förståss. Tyvärr har jag inga bilder inninfrån lägret ännu utan bara från omgivningen.

 Dammigt kan man säga

Tvättstugan

Vattenreningsverket